Ordbruk

Och så har det varit bokrea igen. Det har varit min verkliga julafton, men i år gjorde jag inga egentliga fynd. Jag kom hem med en tämligen lätt kasse, och den var till största delen finsk: Susanna Alakoskis Svinalängorna och två böcker av Arto Paasilinna, Domedagen gryr och Snablar. Utöver det kom det med en bok om heminredning - det var hustruns val (ni vet en sådan där bok som man lägger på vardagsrumsbordet som en färgglad inredningsdetalj i
avsikt att imponera på gäster eller hålla dem sysselsatta medan man själv fixar i köket).

Jag har börjat läsa Svinalängorna - den fick Augustpriset 2006. Bokmärket ligger vid sidan 41, så än har jag inte fått någon egentlig uppfattning annat än att språket är överraskande. Varenda sida är full med syftningsfel och felaktiga pronomina, men det är så konsekvent, att jag redan har lärt mig hur hon skriver.

Jo, om språket är konsekvent sorterar jag in det under det som kan kallas konstnärlig frihet. Det är samma frihet som alla andra konstnärer har, den att avbilda/beskriva det som ögat vanligtvis inte ser. Det är det som ger konstverket liv. För en författare handlar det om ordbruk - att bruka orden för att ge kött och blod åt det berättade.

Paasilinna har jag läst en del av. Han brukar bjuda på riktigt mysiga
skrönor och ett mustigt språk, så jag ser fram emot att sluka de böckerna.

Om det är någon passion jag har här i livet så är det just böcker. Men jag ska erkänna att jag är dålig på deckare. OK, det har skrivits bra deckare, men nu har det gått inflation i den genren. Det är alldeles för många som skriver deckare - men förståeligt, för det är ju där det finns pengar att tjäna.

För mig är en bra deckare trovärdig, alltså berättelsen om något som
verkligen kan ha hänt och med människor som i sig har både gott och ont.

Bokdiskarna översvämmas av urusla författare. Jag minns att jag gick sta och köpte Judith Crantz´ Princess Daisy (ursäkta mig om jag stavade
författarnamnet fel och kanske också bokens titel, men det har sin
förklaring). Jag köpte den för att den var världens då högst betalda roman - var det 5 miljoner dollar (?). Alltså måste den ju vara bra. Eller...

Nä så f-n heller. Det var en spekulation i sex och lyxliv. När jag hade
kämpat mig igenom tre fjärdedelar av boken, slängde jag den i väggen och sedan hamnade den där manuset borde ha hamnat, i soporna.

Det finns några böcker som jag har läst flera gånger. Min absoluta
favoritförfattare är väl snarast mer berättare än författare, Eric
Lundqvist. Hans Ingen tobak inget halleluja har jag läst sju gånger. Gå på biblioteket och låna den! Läs också hans Vildarna finns i väst. Eric
Lundqvist var skogstjänsteman på bland annat Borneo och lärde sig tänka som folket där. Han har fått mig att sympatisera med kannibaler och att hålla mig sömnlös flera nätter - på grund av alla goda skratt han gett mig. Och det är oss västerlänningar han har fått mig att skratta gott åt.

Yasunari Kawabata är en annan författare som har fått mig att se omvärlden med ickeeuropeiska ögon. Fick inte han nobelpriset en gång? Tusen tranor fick mig att upptäcka honom.

Och när jag i alla fall är längst bort i Asien, så gillar jag Pearl S. Buck.
Läs till exempel Kejserlig kvinna.

En alldeles för mycket bortglömd svensk författare är Agnes von
Krusenstjerna. De böcker av henne, som jag har, är skrivna på lite
ålderdomlig svenska - med pluralform på verben. (Ex.: Barnen gingo ut i
skogen...). Det är uppenbart att hon gjorde skandal med sina romaner om syskonen von Palen. Allt tabubelagt fanns där - och att avslöja adelns later och olater på det sättet. Det var skandal! Och adel har vi än, men nu är det väl närmast fackföreningspampar och politiker som är adel.

Och så vill jag blanda skratt med eftertanke. Då passar George Orwell mig och till exempel Djurfarmen.

Visst finns det fler bra författare. Det här var bara några av dem som jag gärna läser. En bok till måste jag nämna. Bibeln. Den är värd att läsa
oavsett vad man tror. Där finns mord, intriger, glödande passion, erotik,
spänning, krig; hela livet. Och om du gillar TV-såpor, så ta och läs Bibeln. Det finns inte en enda såpa skriven, som inte har sitt ursprung just där. Därtill är språket vackert.

En överkurs blir att ni tar och läser någon ragundaförfattare, förslagsvis
Hildegard Löfbladh. Hon är läsvärd.

Skicka mig din lista med dina fem favoritböcker. Jag lovar att läsa dem - om de går att få tag på (och jag inte redan har läst dem). Lästipsen ska jag vidarebefordra.

Vi ses!

Sören Lilja
ss.lilja@telia.com