Så var det alltså klart då, hur Ragunda kommun i fortsättningen ska styras. Men det vete sjutton hur pass klart det egentligen är.

Jag lovade för rätt länge sedan att inte kommuntera det politiska kaoset i
Ragunda förrän det var klart hur kommunen ska styras resten av den här mandatperioden.

Nu har socialdemokraterna bestämt sig för att sitta kvar och regera i minoritetsställning. S-ledningen säger sig ha fullt förtroende för Elisabet Yngström, som alltså kommer att sitta kvar som kommunalråd.

Men hur var det nu? Vem var det de flesta av s-föreningarna i kommunen inte hade förtroende för och vem var det nu de hade förtroende för?

Det ska bli intressant att se hur minoritetsstyret kommer att lyckas. Det kommer säkert att hända att socialdemokraterna tvingas se sina egna förslag bli nerröstade i kommunfullmäktige.

Hur tänker socialdemokraterna göra då? Genomföra beslut som bär partiet emot? Förhala beslutens verkställighet?

Jag kan inte frigöra mig från tanken, att det är makten och positionen som är viktigast, inte Ragundas framtid.

Det Ragunda behöver är ett starkt och handlingskraftigt styre. Ett minoritetsstyre kan aldrig bli starkt och handlingskraftigt. Det måste hela tiden köpslå med andra partier. Då blir det ofta de kortsiktiga lösningarna som vinner. Och det i en tid då Ragunda mer än någonsin behöver långsiktiga lösningar. Nu ska alltså Ragundas framtid formas av flera motstridiga viljor där ingen har majoritet. Vad blir det för hållbar strategi i den politik som föds ur ett sådant system?

När vi väljare i nästa val ges chansen att utkräva ansvar för den förda politiken, kommer vi garanterat att få höra att "det var inte vi utan de.
Hade vi varit i majoritet så skulle det inte ha blivit så här".

Nej, det här var inte bra för någon och allra minst för Ragunda.

Nu har jag ordat nog om detta. (Min kära hustru kommer inte att gilla det jag har skrivit. Hon kommer att påminna mig om att hon jobbar på kommunkontoret och att hon ofta under mina journalistår misstänktes vara min informatör. Hur nu det skulle ha gått till, eftersom vi av princip aldrig hemma diskuterade arbetet).

Alltså, till något helt annat. En efterlysning!

Är det någon som kan tänka sig att bli kontaktfamilj för någon av våra flyktingfamiljer. De kommer från Eritrea och Burma och har själva försökt få kontakt med svenska familjer. De inser att de snabbare lär sig svenska och den svenska kulturen om de umgås med svenskar. Men icke!

Jag är inte förvånad alls. Jag vet av egen erfarenhet att det tar sådär ett kvarts sekel att bli ragundabo - att det är stor skillnad på "äkta" ragundabor och utbölingar. Men i någon stuga/lägenhet sitter det något undantag som skulle tycka att det vore roligt och spännande att hjälpa de nya svenskarna med integrationen.

I nästa krönika lovar jag att tala om hur många som har hört av sig till mig eller Annika Andersson på kommunens integrationsservice och bett om hjälp att få kontakt med flyktingfamiljer.

Ha det så bra i vårslasket och se upp så ni inte kliver i all hundskit som
nu tinar fram!

Sören Lilja
ss.lilja@telia.com