År efter år har det varit likadant. Bärplockare från andra sidan jordklotet
blir lurade. Medan de är här, tvingas de bo under urusla förhållanden. Den
utlovade inkomsten uteblir, så de har inte råd att köpa mat. När de äntligen
kommer hem får många gå ifrån hus och hem för att betala de skulder de
dragit på sig för att få råd att åka till Sverige och tjäna en årslön på
några veckors bärplockning.

I år har facket lyckats teckna kollektivavtal med bärplockarnas
arbetsgivare. Helt värdelösa avtal, skulle det visa sig. För plockarna är
inte anställda av bärindustrin, bäruppköpare eller någon annan i Sverige
utan av bemanningsföretag på andra sidan jordklotet. Det finns ingen chans i
världen att tillämpa svensk arbetsrätt där.

Arbetsgivarna skrev gladeligt på kollektivavtalen, och när de fackliga
ombudsmännen åkta hem, kunde arbetsgivarna säkert brista ut i hånskratt.

Det är underligt att det här problemet inte uppstår i Finland. Jag vet inte
vilka regler de har där, men de har minst lika många utländska bärplockare
som Sverige. Och inte hade vi de här problemen innan staten kom på att
bärplockning skulle regleras och beskattas.

Det är läge för staten att ta reda på hur de gör i Finland och försöka göra
något likadant här. För som det nu är bidrar Sverige till att grundlura
människor som var fattiga nog innan de åkte hit.

Nu äntligen har handeln i alla fall reagerat och ska framgent göra
inspektioner för att kontrollera att bärplockarna får skäligt betalt och
inte behandlas som boskap. Handeln har i någon mån lyckats tidigare med sina
påtryckningar - till exempel när det gäller barnarbete.

Jag tycker att bäruppköparna också ska engagera sig och inte skylla ifrån
sig på bemanningsföretag som de inte ens vet namnen på. Gör uppköparna
ingenting för att se till att plockarna behandlas korrekt och hederligt får
de finna sig i att sannolikt bli betraktade som skojare.

Nog om detta. Nyligen kom jag att sakna den gamla hederliga skrivmaskinen.
Det var när min gamla dator packade ihop helt och hållet. Och där hade jag
nästan blivit färdig med mitt bidrag till årets Ravund - bilder och text
blev oåtkomliga. Det var i och för sig inte datoreländet som säckade ihop.
Det började i min back up. Den small rejält och passade att dra med sig
datorn in i döden. Jag fick ila in till stan, köpa ny dator och sedan börja
om från början med Ravund - och tumma på dagen för manusstopp.

Det värsta som kunde hända min gamla Remington var att färgbandet tog slut,
men texten brukade synas hjälpligt ändå. Eller att man slog ner två
tangenter samtidigt, så att typarmarna slog ihop. Det innebar någon sekunds
skrivaravbrott medan man lossade typarmarna från varandra. Inte behövde man
vara rädd för att åskan skulle sabba skrivmaskinen eller att ett
strömavbrott skulle ta med sig det man skrivit innan man hunnit spara.

Det man hade skrivit försvann bara inte ut i något ingenstans. Texten fanns
kvar.

Och ännu mer saknar jag de handskrivna breven, särskilt de som kom från
någon med vacker handstil. Bara att se kuvertet med den vackert skrivna
adressen och frimärket med ortsstämpel! Det var en fröjd. E-post, SMS och
chattande - nej så opersonligt. I den elektroniska världen får man inte
njuta av kalligrafi. Jag minns inte när jag fick ett handskrivet brev sist.
Det måste vara årtionden sedan. Men jag minns hur de såg ut.

Jo vattenkraften, den ska naturligtvis lämna ifrån sig pengar där den
utvinns. Så fick jag det sagt också.

Nu ska vi följa valdebattens slutspurt. Ni som inte tycker det låter
trevligt, må försöka ha det trevligt på annat sätt. På återseende!

Sören Lilja
ss.lilja@telia.com