För lite drygt tio år sedan föreläste jag på Mitthögskolan (som det var då) i Östersund. Bland studenterna som fanns på min föreläsning fanns en mörk tjej. Det var en sådan person som man lägger märke till. Hon var nämligen mycket skärpt.

Ett par veckor senare fanns hennes bild i varenda tidning. Då fick jag veta hennes namn. Hon hette Fadime och hade just blivit mördad av sin far, för att hon ville leva sitt liv och inte det liv han hade bestämt.

Härom dagen var det tio år sedan Fadime mördades. Jag kände henne inte, ändå känner jag något slags sorg.

Nu har hon fått en liten park i Uppsala uppkallad efter sig. Det är en tydlig markering mot så kallat hedersrelaterat våld.

Några gånger har "hedersmord" kommit upp vid mina lektioner i svenska för invandrare. Ingen har sagt sig ha förståelse för dessa. En elev från samma land som Fadime sa så här: "Den som gör så där lever inte i nuet utan i en tid för länge sedan."

Härom dagen städade jag bland alla mina flyktingpapper och blev påmind om asylärenden där jag varit inblandad. Om vi förfasar oss över det våld som bland andra Fadime utsattes för, bör vi också förfasa oss över det våld svenska myndigheter utsätter många asylsökande för. Jag ska ge några exempel (de personer det gäller kallar jag vid svenska namn):

Lena var 17 år och kom ensam till Sverige. Medan hon satt och väntade utanför passpolisen på Arlanda kom en avlägsen släkting till henne och dennes minderårige son Mannen kan vi kalla Anders. Han hade också kommit till Sverige för att söka asyl. När Lena blev inkallad till polisen, följde Anders och hans son med. Och där förutsatte polisen att Lena var Anders dotter. Ingen frågade henne om hennes asylskäl. Invandrarverket, som det hette då, fortsatte att betrakta Lena som minderårigt barn till Anders. Det gjorde advokaten de fick också. Anders ansågs inte ha tillräckliga asylskäl, varför Lena också omfattades av det beslutet.

När ärendet formellt hade slutbehandlats, kom Lena till mig. Jag trodde inte mina ögon när jag läste hennes ärende. Så småningom insåg invandrarverket misstaget och tog upp hennes ansökan och hon beviljades uppehållstillstånd.

Och Bertil! Han hade stridit mot Syriens allierade vid inbördeskriget i Libanon. Han fick inte stanna i Sverige eftersom det inte var krig i Libanon
- krig definierades som väpnad konflikt mellan två suveräna stater. På grund av kriget gick det inte att flyga till Beirut. Därför verkställdes utvisningen till Syriens huvudstad Damaskus. De svenska poliser som följde med hade ingen lust att åka till Libanon utan överlämnade Bertil till syrisk polis, som lovade att se till att han kom till Libanon.

De syriska myndigheterna tackade och tog emot och stoppade in honom i fängelse, där han nästan blev ihjälslagen. När jag fick verkställighetsrapporten i min hand kontaktade jag den svenska ambassaden i Damaskus. Ambassadören ingrep och lyckades förmå den syriska polisen att föra över Bertil till Libanon.

Vad som sedan har hänt honom vet jag inte. Inte hans mor heller. Ännu sju år efter utvisningen hade hon inte hört något från sonen. Jag gissar att syrierna överlämnade honom till sina allierade libaneser. Och vad gör man med en fiende tro?

För att inte tala om Johan. Han bodde på flyktingförläggningen i "Glesby".
Inblandad är också Gustav på flyktingförläggningen i "Söderstad". Johan och Gustav var inte släkt och kände inte varandra - hade aldrig haft med varandra att göra. Johan fick avslag på sin asylansökan. Först hade Johan nämligen berättat en sak. Sedan konstaterade invandrarverket att Gustav i ett senare skede gett en helt annan version av orsaken till sin flykt. Johan var därför inte trovärdig. Här hade två ärenden blandats ihop, vilket ledde till att Johan blev utvisad.

Nu slutar jag för den här gången. På återseende!

Sören Lilja
ss.lilja@telia.com