Som jag ser det - Sören Liljas krönika

Va, finns det ingenting att göra?


"Det är fruktansvärt dåligt. Föreningarna ordnar ingenting för ungdomarna.
Inte underligt att de far omkring och är stökiga i stället. Föreningarna
måste sysselsätta ungdomarna."

Känns resonemanget igen? Men handen på hjärtat: Vilka är det som är
föreningen den och den? Jo, det är eldsjälar som följer med sina barn på
deras aktiviteter och samtidigt tar hand om andras barn.

Jag hörde för något år sedan några klaga över att hembygdsföreningen inte
brydde sig om att ordna midsommarfest (tror jag det var) för barnen. Jag
undrade försynt om de möjligen själva var medlemmar i hembygdsföreningen.
Jo, det var de båda två.

Jaha, sa jag, och varför ordnar ni inte någon midsommarfest då?

Nej, det kunde de inte. De hade inte tid.

Men andra ska alltså ha tid med deras barn? Gratis dessutom - nej, inte
riktigt; de flesta som arbetar i föreningar brukar få betala ur egen ficka
för att få verksamheten att gå runt.

I varje förening finns det i genomsnitt kanske fem personer som arbetar. När de försöker få fler att hjälpa till, är det stört omöjligt. Det är inte
ovanligt att samma personer sliter i flera föreningar. Och de gör det för
att de älskar sina barn.

Det är inte underligt att de sliter ut sig, så när deras barn klarar sin
fritidsaktivitet själva, orkar de inte längre utan kliver av.

Alla föreningar pratar om ledarbrist. Egentligen borde det inte finnas ett
sådant problem. Om barnen ska bli höjdhoppare, jamen ta med dem till
idrottsföreningen och låt dem hoppa höjdhopp. Och så frågar föräldrarna vad de kan hjälpa till med och stannar tills träningen är slut. Det förekommer faktiskt att föräldrar klagar över att föreningen inte hämtar och skjutsar hem barnen, när den har en aktivitet.

Antag att barnen vill göra något som ingen förening på orten har på sitt
program. Lätt fixat: organisera upp den verksamheten då - samla de barn som vill ägna sig åt detta och ta med deras föräldrar och se till att barnen får en fritid som får dem att växa som människor. För det är väl målet med
föräldraskapet.

Bara för någon vecka sedan såg jag att Nils-Adolf hade avlidit. Han var en
eldsjäl. Det fanns inget amatörteatersällskap i min hembygd, när jag växte
upp. Oj, så mycket amatörteater vi spelade. Nils-Adolf gjorde det möjligt.
Han ordnade danskurser, och han fanns med på idrottsplatsen och i
skidspåren. Hela tiden fanns det föräldrar som hjälpte till med allt
praktiskt för våra aktiviteter. Ledarbrist? Icke!

Det finns helt säkert en liten Nils-Adolf i varje förälder. Plocka fram
honom! Då får barnen en meningsfull fritid, och vem vet, någon av dem blir
kanske en höjdhoppare av världsklass. Det kan man ju bli, om man hela tiden har pappa (eller mamma) med sig.

Ha det så bra i höstrusket.

Sören Lilja
ss.lilja@telia.com