Som jag ser det - Sören Liljas krönika

Om barnen får bestämma


Härom dagen hörde jag om Kullstaskolans matsedel en vecka. Sofia Hautala, klass 4, hade fått bestämma vad som skulle serveras. Det var en del av hennes pris i konstföreningens teckningstävling "Generationers matglädje". Hennes mat fick också äldreboendena glädje av.

Pitabröd med köttfärs, majs, grönsaker och sås, pizza, potatisbullar och
hamburgare var bland det som fanns på veckans matsedel. Sofia hade hört
efter vad skolkamraterna önskade, innan hon bestämde sig.

Potatisbullar! Det hade jag inte väntat mig. Men jag håller med Sofia. Det
är gott.

Egentligen borde barn få ha mer att säga till om. De har inte hunnit dra på
sig en massa fördomar utan är nyfikna och öppna. Och kolla själv:
demokratiska också. Det ska vara rättvist. Ingen ska behöva känna sig
förfördelad.

På nätet finns det ett barnens parlament. Det var länge sedan jag kollade
sidan, men den var åtminstone, när jag sist gjorde det, väldigt intressant.
Där framgick att förtryck, intolerans och hat var absolut otänkbara i
barnens värld. För att inte tala om krig.

Om barn fick bestämma, skulle krig, rasism, gräl mellan pappa och mamma, stryk i hemmet, mobbning, hungersnöd och egentligen allt eländigt totalförbjudas.

Alla skulle få ha det bra helt enkelt. Är det någon som har något att
invända?

Härom helgen medverkade jag vid en musikgudstjänst i kyrkan. Då samlades pengar in till gömda barn. Det blev en god slant till barn som inte får någonting längre av våra myndigheter, i runda tal 4 500 kronor. Mat för den närmaste tiden och en del kläder inför vintern räcker det till.

Jo jag vet; många ondgör sig över att människor vistas illegalt i vårt land.
Det kan faktiskt röra sig om så många som 20 000 barn som hålls gömda i
Sverige; därför att deras föräldrar, om de har några, anser att det är
tryggare för barnen att vara gömd i Sverige än att åka till hemlandet.

Alla myndigheter ska, i enlighet med FN:s barnkonvention, beakta vad som är barnens bästa. Jag har sett flera hundra beslut från Migrationsverket,
dåvarande Utlänningsnämnden och nu migrationsdomstolarna. Besluten när det gäller barn har alla ett gemensamt: barnens bästa ställs mot "Sveriges behov av reglerad invandring". Då är barnen förlorare. Det kan faktiskt stå i beslutet att barnets bästa sannolikt hade varit att få stanna, men behovet
av reglerad invandring väger tyngre.

För ett antal år sedan kom migrationsmyndigheterna fram till att ett barn
som vistats 18 månader i Sverige har blivit så rotat i landet, att det vore
inhumant att skicka barnet ur landet.

Det blev så många barn som fick uppehållstillstånd, att myndigheterna
ändrade sig. Det blev inhumant att skicka tillbaka barn som vistats två år
här. Men det var, i myndigheternas ögon inte heller bra, så det blev tre år
och sedan fyra. Nu gäller nog fyra år. Men: den tid ett barn har varit gömt
räknas inte. Med andra ord: inget ärende har en handläggningstid på fyra år.
Alltså kan inget barn ha hunnit bli rotat i Sverige, inte ens om det vistats
här i tio år (för tiden som gömd räknas inte).

För en massa år sedan kämpade eleverna vid Kullstaskolan för sina
skolkamrater Sara och Samira, som inte skulle få stanna i Sverige. Bland
annat skrev de brev till dåvarande invandrarministern, Birgit Friggebo.
Barnen fick svar. Det var något i stil med att barnen säkert skulle få det
bra, när de kom hem. Så småningom fick familjen uppehållstillstånd. Senast jag hörde något från dem var pappan teckningslärare. Och för några år sedan såg jag ena flickan på TV. Hon hade blivit en engagerad och synnerligen samhällsnyttig svenska.

Två gånger har FN kritiserat Sverige för brott mot barnkonventionen. Det
gällde dels att gömda barn inte får sjukvård och dels att gömda barn inte
får gå i skola. Efter den första kritiken avsatte regeringen pengar till
sjukvård åt gömda barn. Den andra kritiken har långt ifrån alla kommuner
tagit till sig. Det finns en mängd gömda barn som, FN-kritiken till trots,
inte tillåts någon skolgång.

På tal om FN-kritik så är Sverige världsmästare i antalet fällningar i FN:s
kommitté mot tortyr. Det rör sig om omkring 40 fällningar hittills - för att
Sverige skickar tillbaka asylsökande som riskerar tortyr, långa
fängelsestraff eller dödsstraff.

Och sådär 200 gånger har Europadomstolen för mänskliga rättigheter beviljat prövningstillstånd av asylärenden från Sverige - bara ett par ärenden har nekats prövningstillstånd. Alla beviljade prövningstillstånd har följts av att Sverige har erbjudit förlikning i form av uppehållstillstånd av
humanitära skäl. Det är därför som våra invandrarministrar stolt förkunnar,
att Sverige aldrig har fällts i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Sedan poängterar de, att de flesta som får uppehållstillstånd får det av
andra skäl och inte för att de är flyktingar i Genèvekonventionens mening.

Av de knappt 30 000 som i år söker asyl i Sverige kommer 7 000 att få
uppehållstillstånd. Av de 23 000 som nekas asyl kommer 3 500 att välja att
gå under jorden. Drygt hälften av dem är barn. Valet att fly var inte deras.
Valet att gömma sig var inte deras. Men de får betala priset.

Om barnen själva fick bestämma skulle världen se annorlunda ut. Så snälla
makthavare, plocka fram barnasinnet och se världen och verkligheten i
barnperspektiv. Det skulle ni och alla vi andra vuxna må mycket bättre av.

Och för övrigt anser jag att vattenkraften ska beskattas där den utvinns. Så
borde alla naturresurser beskattas.

Sören Lilja
ss.lilja@telia.com

Ett spratt ska vara roligt. Ett spratt ska inte såra någon. Ett spratt ska
inte förorsaka skada.

Egentligen borde jag ha skrivit en massa utropstecken också.

Det finns tydligen en massa (unga?) personer, som totalt saknar humor. Ändå försöker de vara roliga - och misslyckas helt.

Jag tänker på bombhoten i Östersund. Men inte bara det, utan också inbrott
och skadegörelse i Hammarstrand.

Nämän va f-n har ni i hjärnan? Tomrum? Helt säkert är ni primater av något slag, men inte ens en schimpans skulle nedlåta sig till något så helknäppt.

Det första av den senaste tidens bombhot i Östersund utfördes av ett par
unga flickor, som tyckte att det var ett bra skämt. De hade åtminstone vett
att ångra sig. Sedan har det kommit fler bombhot. Ingen har ens haft vett
nog att erkänna galenskaperna. Varje bombhot har kostat samhället omkring 150 000 kronor. Näringslivets kostnader har varit ungefär lika stora.

Och vem är det som får betala? Jo, pappa och mamma och i bästa fall också de som placerat ut de falska bomberna. Samhällets kostnader kommer på skattsedeln. Näringslivets kostnader kommer på prislapparna. Om de som utförde dåden alls tänker som så att försäkringsbolagen betalar, så har de förbisett att kostnaderna kommer på pappas, mammas och deras egna försäkringspremier.

Om det åtminstone hade varit så roligt att det hade varit värt en kvarts
miljon kronor att få det skrattet. Men det var ju inte roligt. Inte ett
dugg. Det framkallade inte ett enda skratt - nåja, primaterna kanske tyckte
att det var roligt, men inte den tänkande människan, homo sapiens.

För några dagar sedan stals en av kommunens bilar. Efter lite buskörning
blev den sönderslagen. Skolorna har haft inbrott och en massa
datorutrustning har stulits. Pensionärer har haft inbrott. Kostnaderna för
eländet kommer på skattsedeln och på försäkringspremien.

Men nog borde vi väl kunna få ha roligare för pengarna! Alla de tiotusentals
kronor som ett fåtal snorungar kostar hade faktiskt kunna bli något bra. En
ungdomsgård till exempel. Eller en motorgård. I stället riskerar vi höjd
skatt och ytterligare besparingar.

Om någon av er primater kan läsa det här, så hör av er och förklara:
1: Vad var det som var roligt?
2: Varför var det roligt?
3: Vem har ni tänkt er ska betala kalaset om inte mamma, pappa, era syskon, farbror, faster, morbror, moster, farmor, farfar, mormor, morfar, kusiner, era bästa vänner och deras familjer och ni själva?
4: Och varför ni hellre tar skadegörelse än något ni kan ha glädje av och
utvecklas av.

Jag har ingen lust att betala för bombsaneringar i Östersund. Jag har ingen
lust att köpa nya datorutrustningar till våra skolor. Jag har ingen lust att
betala nya bilar till kommunen. Det har ingen annan heller. Det är jag helt
säker på. Likväl tvingas vi göra det. Varken jag eller någon annan, inte ens
era föräldrar, tackar er för det. Vi vill ha roligare för pengarna. Vi delar
gärna med oss till er - om det går till något som inte förstör.

Och varför i hela fridens namn skrämma pensionärer? De har slitit ett helt
yrkesverksamt liv för att trygga er framtid. Tacka vet jag den asiatiska
kulturen, den där ålderdom innebär livserfarenhet och visdom och är värd all aktning. Där lyssnar man till gamlingar - i vissheten om att de vet bäst.

Det kommer mig osökt att minnas en VD vi hade på den där tidningen jag
arbetade hos alldeles för länge. Han var knappt torr bakom öronen men var helt bestämd på en punkt: "alla anställda skulle ha lång yrkeserfarenhet, vara högt utbildade och högst 27 år gamla".  Och var hittar man den medarbetaren tro? Nåja, han är sådär 20 år äldre nu och börjar kanske få både livserfarenhet och visdom. Så han kanske snart kan vara till nytta för det företag där han arbetar.

Nästa vecka kanske jag kan skriva om något som vi kan ha glädje av. Lite om Motormännens etablering och om ungdomsgården till exempel. De kärva tiderna till trots och trots några primaters härjningar finns det hopp för framtiden också i Ragunda.

Hör av er, tipsa mig och ge mig synpunkter. Och så kan ni gärna dela med er av ert bästa spratt. Här ska ni få mitt bästa:

Jag arbetade på Västerbottens-Kurirens lokalredaktion i Vilhelmina.
Semestervikarien för kontoristen var en tjej på 18 år. Vilhelmina kommun var stort och kontoristvikarien var instruerad att ta en kamera och cykla iväg och ta bild om det hände något alarmerande, när jag var borta på annat.

På hemväg från mitt arbete fick jag en lita sådär lagom elak idé. Jag
stannade vid Vilhelminas campingplats och ringde från telefonkiosken. Med
förställd röst och dialekt berättade jag:

"Jo det är en galen älg här. Den springer runt på campingplatsen och river
tält. Det hänger flera tält på hornen."

Tio minuter senare kom hon med kameran dinglande om halsen och andan i halsen, ställde ifrån sig cykeln och började spana efter älgen. Då klev jag
fram från mitt gömsle bakom en campingstuga.

"Är det du som är redaktören?" undrade jag - med min förställda röst och
dialekt från telefonsamtalet.

Det var nog ganska nära att jag hade fått kameran i huvudet först, men sedan skrattade hon och insåg att jag hade gett igen för ett av hennes tidigare spratt, riktat mot mig. Sedan åkte vi till redaktionen och drack kaffe och skrattade gott.

Hälsningar
Sören Lilja
ss.lilja@telia.com