Som jag ser det - Sören Liljas krönika

Det var inte roligt


Ett spratt ska vara roligt. Ett spratt ska inte såra någon. Ett spratt ska
inte förorsaka skada.

Egentligen borde jag ha skrivit en massa utropstecken också.

Det finns tydligen en massa (unga?) personer, som totalt saknar humor. Ändå försöker de vara roliga - och misslyckas helt.

Jag tänker på bombhoten i Östersund. Men inte bara det, utan också inbrott
och skadegörelse i Hammarstrand.

Nämän va f-n har ni i hjärnan? Tomrum? Helt säkert är ni primater av något slag, men inte ens en schimpans skulle nedlåta sig till något så helknäppt.

Det första av den senaste tidens bombhot i Östersund utfördes av ett par
unga flickor, som tyckte att det var ett bra skämt. De hade åtminstone vett
att ångra sig. Sedan har det kommit fler bombhot. Ingen har ens haft vett
nog att erkänna galenskaperna. Varje bombhot har kostat samhället omkring 150 000 kronor. Näringslivets kostnader har varit ungefär lika stora.

Och vem är det som får betala? Jo, pappa och mamma och i bästa fall också de som placerat ut de falska bomberna. Samhällets kostnader kommer på skattsedeln. Näringslivets kostnader kommer på prislapparna. Om de som utförde dåden alls tänker som så att försäkringsbolagen betalar, så har de förbisett att kostnaderna kommer på pappas, mammas och deras egna försäkringspremier.

Om det åtminstone hade varit så roligt att det hade varit värt en kvarts
miljon kronor att få det skrattet. Men det var ju inte roligt. Inte ett
dugg. Det framkallade inte ett enda skratt - nåja, primaterna kanske tyckte
att det var roligt, men inte den tänkande människan, homo sapiens.

För några dagar sedan stals en av kommunens bilar. Efter lite buskörning
blev den sönderslagen. Skolorna har haft inbrott och en massa
datorutrustning har stulits. Pensionärer har haft inbrott. Kostnaderna för
eländet kommer på skattsedeln och på försäkringspremien.

Men nog borde vi väl kunna få ha roligare för pengarna! Alla de tiotusentals
kronor som ett fåtal snorungar kostar hade faktiskt kunna bli något bra. En
ungdomsgård till exempel. Eller en motorgård. I stället riskerar vi höjd
skatt och ytterligare besparingar.

Om någon av er primater kan läsa det här, så hör av er och förklara:
1: Vad var det som var roligt?
2: Varför var det roligt?
3: Vem har ni tänkt er ska betala kalaset om inte mamma, pappa, era syskon, farbror, faster, morbror, moster, farmor, farfar, mormor, morfar, kusiner, era bästa vänner och deras familjer och ni själva?
4: Och varför ni hellre tar skadegörelse än något ni kan ha glädje av och
utvecklas av.

Jag har ingen lust att betala för bombsaneringar i Östersund. Jag har ingen
lust att köpa nya datorutrustningar till våra skolor. Jag har ingen lust att
betala nya bilar till kommunen. Det har ingen annan heller. Det är jag helt
säker på. Likväl tvingas vi göra det. Varken jag eller någon annan, inte ens
era föräldrar, tackar er för det. Vi vill ha roligare för pengarna. Vi delar
gärna med oss till er - om det går till något som inte förstör.

Och varför i hela fridens namn skrämma pensionärer? De har slitit ett helt
yrkesverksamt liv för att trygga er framtid. Tacka vet jag den asiatiska
kulturen, den där ålderdom innebär livserfarenhet och visdom och är värd all aktning. Där lyssnar man till gamlingar - i vissheten om att de vet bäst.

Det kommer mig osökt att minnas en VD vi hade på den där tidningen jag
arbetade hos alldeles för länge. Han var knappt torr bakom öronen men var helt bestämd på en punkt: "alla anställda skulle ha lång yrkeserfarenhet, vara högt utbildade och högst 27 år gamla".  Och var hittar man den medarbetaren tro? Nåja, han är sådär 20 år äldre nu och börjar kanske få både livserfarenhet och visdom. Så han kanske snart kan vara till nytta för det företag där han arbetar.

Nästa vecka kanske jag kan skriva om något som vi kan ha glädje av. Lite om Motormännens etablering och om ungdomsgården till exempel. De kärva tiderna till trots och trots några primaters härjningar finns det hopp för framtiden också i Ragunda.

Hör av er, tipsa mig och ge mig synpunkter. Och så kan ni gärna dela med er av ert bästa spratt. Här ska ni få mitt bästa:

Jag arbetade på Västerbottens-Kurirens lokalredaktion i Vilhelmina.
Semestervikarien för kontoristen var en tjej på 18 år. Vilhelmina kommun var stort och kontoristvikarien var instruerad att ta en kamera och cykla iväg och ta bild om det hände något alarmerande, när jag var borta på annat.

På hemväg från mitt arbete fick jag en lita sådär lagom elak idé. Jag
stannade vid Vilhelminas campingplats och ringde från telefonkiosken. Med
förställd röst och dialekt berättade jag:

"Jo det är en galen älg här. Den springer runt på campingplatsen och river
tält. Det hänger flera tält på hornen."

Tio minuter senare kom hon med kameran dinglande om halsen och andan i halsen, ställde ifrån sig cykeln och började spana efter älgen. Då klev jag
fram från mitt gömsle bakom en campingstuga.

"Är det du som är redaktören?" undrade jag - med min förställda röst och
dialekt från telefonsamtalet.

Det var nog ganska nära att jag hade fått kameran i huvudet först, men sedan skrattade hon och insåg att jag hade gett igen för ett av hennes tidigare spratt, riktat mot mig. Sedan åkte vi till redaktionen och drack kaffe och skrattade gott.

Hälsningar
Sören Lilja
ss.lilja@telia.com